Humant Immunbristvirus
Som mina vänner vet brukar jag ibland bli nojjig, egentligen utan anledning, och är tvungen att åka och HIV-testa mig.
Det gjorde jag idag, på karolinska. I väntrummet kom det fram en tjej och frågade om jag ville vara med i en studie, skulle fylla i en enkät om hur det var att leva som ung med HIV.
-Men jag har inte HIV. Sa jag.
Satt och väntade på min tur, sköterskan kom. Stack mig i fingret, blev pissyr och höll på att svimma. En annan sköterska kom, de lutade bakåt stolen, höjde upp mina fötter, öppnade fönstrena i rummet och gav mig ett glas saft. Efter ett tag blev jag bättre, och HIV-testet var såklart negativt.
HIV-ångest var något jag led av otroligt mycket för några år sedan, så fort jag nuddade en fläck på tunnelbanan trodde jag att jag hade fått HIV, och fick panik.
Då jag och Viktor hade varit tillsammans typ 2 år fick jag helt plötsligt för mig att han hade HIV, och vägrade ha oskyddat sex med honom på 3 månader (det kan ta upp till 3 månader innan antikropparna syns i blodet och det är först då man kan göra ett säkert HIV-test).
Detta är egentligen helt ologiskt, för om V hade haft HIV hade jag förmodligen redan varit smittad efter två år..
Men tvångstankarna skiter fullständigt i vad som är logiskt och inte, och har en tanke väl kommit in i huvudet försvinner den inte.
Förresten ville jag på det här tiden, då jag mådde som sämst, inte ha sex över huvud taget, tyckte det var smutsigt, fick mest bara ångest av allt. Tyckte allt var äckligt, klarade inte av att sova naken, inte att pissa utomhus, tyckte allt som hade med fitta och kuk att göra var smutsigt...
Kommentarer
Trackback
