MAKing fucking progress
Jag gör framsteg. Vet ni vad jag gjorde i torsdags?
Jag besökte akutmottagningens väntrum på sjukhuset. Jag hade en psykolog på var sida om mig, och jag "tappade" min jacka på golvet och "smetade runt den". Sedan lade jag handflatorna mot akutgolvet. Sedan spred jag smittan genom att ta på mitt hår och i ansiktet och på kläderna. Jag satte på mig jackan.
Den ena psykologen bad mig ta på stolen jag satt på. Jag gjorde det.
Till min fasa kände jag, då jag krökt var hand om stolsitsen, ATT DET UNDER VARJE HAND PÅ STOLEN SATT TUGGUMMIN FASTKLETADE.
Ångesten rusade upp i 80 på en gång, hade grova impulser att springa till närmsta handspritpump och sprita järnet.
Men vet ni vad? I didnt.
Jag tog direkt i håret, på kinderna, på mina saker i väskan, på kläderna.
Och jag duschade inte förns dagen efter.
I.
Fucking.
Did.
It.
Och idag var det en ny omgång.
Idag fick jag tappa jackan på barnakuten, på TOALETTEN, bredvid TUBERKULOSMOTTAGNINGEN!
Spred smittan i hår och överallt som vanligt.
Och nu sitter jag här hemma, har inte någon impuls att duscha. Tänker att kanske kommer jag få obotlig tuberkulos, kanske inte.
Det är ovissheten, och det är den jag måste lära mig att stå ut med.
Wikipedia. Röntgenbild av lungorna på en patient som lider av tuberkulos. De vita pilarna markerar smittans utbredning och de svarta pilarna visar på hålrummen som uppstått.
Kommentarer
Trackback
