Ångesten åt upp mitt liv
Dom dagarna, på laboratoriet.
Jag visste inte vad som var fel på mig, trodde jag hade cancer i magen eller något.
Varje dag dunkade mitt hjärta oregelbundet, för fort, hade ont i magen, kunde inte andas.
Jag gick ännu djupare in i mig själv, kom hem från skolan, tvångsade järnet, gick tillbaka nästa dag. Så fort lektionen var över tog jag min matlåda och sprang och gömde mig i någon hörna i laboratoriebyggnaden längst bort.
Så att jag skulle slippa se dom jävlarna, orkar inte se dom. Orkade inte se mina jävla klasskompisar, hur bra de mådde och hur jävla socialt kompetenta de var och skojade och skrattade.
Längtade bara hem, till lägenheten, till sängen, under täcket. Till sömnen där jag fick vara ifred, till vintermörkret.
Men det var inte bra där heller, också där kom det, trycket över bröstet, rädslan, för att det närsomhelst skulle komma. Det där.
Klappandet som var för fort, för oregelbundet, för jobbigt. Trodde att jag hade fel på hjärtat, att jag skulle gå sönder, falla ner död.
Åkte in på akuten 3 gånger för att jag trodde jag hade stroke. De satte lappar och sladdar på mitt bröst, EKG, stack mig i armarna, mätte pulsen, lyssnade på hjärtat, röntgade mina lungor, kollade tillochmed om jag var gravid. Allt.
Men det var inget.
Det var inget fel på mig.
Någon gång gav en ung läkare mig några jävla tabletter mot lunginflammation för att mitt CRP var "lite högt".
Vilken bra läkare, tänkte jag, äntligen har de hittat felet. Men så fan heller, inte fan i hela pisset försvann det.
Var hos läkare, de klämde på mig, på min mage, på mina bröst, inget var fel på mig.
Det var ångesten, har jag förstått så långt i efterhand. Det var den som åt mig, åt min kropp, min ork, min hjärna, MITT LIV. ÅNGESTEN ÅT MITT LIV.
Kommentarer
Tejech
Några av oss måste klättra ur en djupare plats på väg mot toppen. Vägen är lång, men därför kommer resan att göra dig starkare.
Trackback
