Det känns jobbigt att själv vara ivägen för sina drömmar, att bli arg på sig själv för att man inte vågar, för att man inte kämpar mer, försöker mer, vågar mer. Jag vill släppa taget men jag vågar inte. Den säger att den vill hjälpa mig, gör han som han säger försvinner allt farligt. Ångesten kommer att försvinna, bara jag gör som han säger. Jag gör som han säger, ångesten försvinner. För den gången. Men bara för att snart komma tillbaka igen, och ta mig djupare ner, trassla in mig ännu mer, och varje gång ska det bli svårare att komma ur. Mitt hjärta skriker och kroppen bultar av ångest, men han vet vägen ut, och jag följer den förtvivlat. För att det någonsin ska gå åt rätt håll måste jag stå ut med bultandet och dödsångesten, klippa banden med honom. Men istället för att orka ta mig ur taggttådarna trasslar jag Mig djupare in, samtidigt som han tillfälligt bedövar smärtan.